Suburbandreams

Även om det är en lättnad att ha fått ett operationsdatum kan jag inte låta bli att vara nervös och orolig.
Förnuftet säger ju att det är klart att det kommer att gå bra. De här läkarna som utför den här typen av operationer har ju en del studieskulder att betala av och det är ju inte för intet som de går i skolan i typ femtio år...
Men ändå.
Om jag känner såhär, vad ska inte dottern känna då?
Vi pratar inte om operationen här hemma.
Är väl en försvarsmekanism.
Jag bävar för dagen innan operationen då hon ska läggas in och antagligen kommer vara tvungen att sova där ensam.
Det som är så märkligt är att om operationen skulle gjorts på Huddinge hade hon, eftersom hon är under arton, tillhört barn och blivit behandlad som en sådan. Hon hade fått ett eget rum och vi som föräldrar hade fått sova kvar.
Nu när hon ska opereras på Karolinska tillhör hon vuxen och blir behandlad som en vuxen. Det innebär att hon måste dela rum med en okänd, ligga kvar själv och vi som föräldrar får bara vara där på besökstiden.
Det verkligen suger!
Det här diskuterade jag med koordinatorn och hon förstod mig verkligen. Hon sa att hon skulle lägga in en förfrågan om att dottern ska få ett eget rum och att de isåfall kunde slänga in en madrass på golvet.
Det skulle vara kanon och jag hoppas verkligen att det går att göra så.
Tyvärr ser man inte det förrän det är dags, det beror på hur det ser ut på avdelningen just då.
Men en förfrågan är gjord iallafall...