Suburbandreams

Nu har vi kommit hem.
Vi åkte in så vi var inne på sjukhuset redan vid halv ett.
Jag hade peppat mig själv att fälla en dräpande kommentar till vem som än skulle våga kommentera att vi faktiskt kommit två timmar innan besökstiden.
Det blev ett riktigt antiklimax kan jag säga.
Ingen sa någonting mer än "Hej,hej" när vi kom gående i korridoren.
Men det var väl bra att det inte blev någon pinsam scen...
Inte för att jag är den som ställer till med några scener, men den sämre hälften drar sig inte två sekunder från att säga det han tänker.

Synen som mötte oss när vi klev på dotterns rum var en fröjd för ögat!
Där satt hon upp i sängen med lätt rosiga kinder, nyduschad och inget bandage runt huvudet.
Hon var mycket rörligare idag och mer vaken. Det var en tid mitt på eftermiddagen som hon blev trött och lade sig och sov medan hennes far och jag satt vid sängkanten och löste korsord och läste bok.
Maten smakar fortfarande inget bra, men vem kan klandra henne? Sjukhusmaten är väl inte känd för att vara gourmetmat direkt...
Sedan fick vi höra att morfinet tar bort suget efter mat. Det finns väl en anledning till varför knarkare är så smala och taniga.
Morfinet har inte använts flitigt idag. Under de sex timmar vi var där tryckte hon bara på knappen tre gånger mot för de andra dagarna då hon tryckt tre gånger i timmen.
Imorgon kommer nog pumpen kopplas bort. Hon var lite orolig inför det att hon skulle bli tvungen att ha ont, men det lugnade sköterskan henne med att så kommer det defintivt inte bli. Då är det bara att trycka på assistentknappen så kommer dom ångande med en spruta istället.
Vi fick upp henne ur sängen idag och vallade henne i korridoren. Superduktig tjej!
Hon orkade oxå sitta en stund i dagrummet och dricka en kopp te.
Till helgen hoppas jag att hon ska orka att vi rullar ut henne i friska luften i rullstol. Skulle vara guld att få komma ut en stund. Kanske till och med ta en fika nere på fiket på bottenvåningen.

Klara framsteg!