Suburbandreams

Har alltid gillat mitt eget sällskap och tycker om när huset ligger sänkt i tystnad.

Inte för att jag skulle vilja ha det så dag ut och dag in, men att få tid för sig själv varje dag med sina egna tankar och inte behöva ta hänsyn till någon annan än sig själv är en lyx.

Har aldrig riktigt förstått de som måste ha liv och rörelse kring sig hela tiden.

Låter jobbigt tycker jag.

Vad är det som skrämmer?

Tankarna eller bara det att man är själv?

Missförstå mig rätt, jag har full förståelse för att ensamhet inte är kul när den inte är självvald.

Det är svårt att sätta sig in hur det måste vara att veta att ingen kommer hem till en på eftermiddagen.

Ensamhet kan både vara himmel och helvete...