Livet är skört...
Precis fått ett hemskt och helt ofattbart besked.
Känner mig tom och helt knäckt.
Hur ska inte de som är direkt berörda känna?
Jag vill bara finnas till hands, trösta, torka tårar och krama om.
Livet är en gåva och kan alltför lätt ryckas ifrån en. Det glömmer man alldeles för ofta.
Samtidigt är livet grymt och alltför för ofta orättvist.
Varför är det de goda som drabbas?
Carpe diem...
Kommentarer
Postat av: Linda
Ofattbart och fruktansvärt orättvist!!
*styrkekram till J & J*
Trackback
