Suburbandreams

Att vara författare är svårt

Att vara författare är ångestfyllt

Att vara författare är kravfyllt

Att vara författare är ett tåg som redan gått

Att vara författare är tröttsamt

Att vara författare är lätt

Att vara författare är inspirerande

Att vara författare är opretentiöst

Att vara författare är det aldrig för sent att bli

Att vara författare är uppfyllande

Där låg hon, min äckliga lillasyster, som alla i min omgivning var lyriska över. Jag stod vid hennes spjälsäng och tittade på henne när hon låg och sov. Jag kunde inte förstå varför alla var exalterade över hennes ankomst. I mina ögon var hon ful, skrikig, rödflammig och skrynklig. Varför föredrog de hennes sällskap framför mitt? Hon tillförde ingenting, bara krävde att bli buren på, matad och vyssjad.
Jag visste att folk i vår närhet förutsatte att jag var den stolta storasystern som hela tiden ville vara sitt syskon nära. För det mesta visade jag upp bilden av att vara just den personen, men inom mig rasade känslor som ibland skrämde. I själva verket avskydde jag allt som hade med henne att göra.
Jag sträckte in handen mellan spjälorna i sängen för att ge henne ett nyp i armen, bara för tillfredsställelsen att få se henne bli ledsen. Precis när jag satte fingrarna i hennes mjuka hull för att nypa till, kom mamma in.
-Nej, Anna, låt henne sova. Det här är din och min tid. När lillan sover kan vi hitta på något, bara du och jag.
Det säger du säkert bara för att dölja att du älskar odjuret mer än mig, tänkte jag.
Hon lade huvudet på sned och log. Mamma trodde väl att jag sträckte in handen för att ge ungen en ömsint klapp. Hon skulle bara veta.
När mina kompisar fått ett syskon pratade de hela tiden om hur söta de var, vad de gjorde och vad de sade. Själv berättade jag ingenting, jag ville inte påminnas om vem som invaderat mitt hem och tagit över min plats som herre på täppan. 
Nu när åtta månader hade gått, hade hon börjat se ut som en människa i miniatyr. Hon hade lärt sig att sitta själv och krypa. När någon frågade mig om hur det var att ha en lillasyster, fick de ett sådant snäsigt svar att de inte frågade fler gånger.
Varje dag efter skolans slut hittade jag på en massa orsaker för att slippa gå hem. Ena dagen gick jag till biblioteket och satt och spelade dataspel, nästa dag följde jag med någon kompis hem. Jag tog aldrig hem kompisar, för jag visste att då skulle de bara vilja gulla med henne.
Eftersom ungen somnade tidigt, redan vid sju, behövde jag bara stå ut med henne vid middagen. Efter det stängde jag in mig på mitt rum och spelade hög musik så jag skulle slippa höra hennes meningslösa prat. När hon äntligen lagt sig kunde jag gå ut och sätta mig framför tv: n. Det hände att mamma frågade mig varför jag var så sur och tvär jämt när jag var hemma, men jag vågade aldrig vara ärlig och säga hur jag kände. Man skulle nämligen automatiskt älska sitt syskon, hur odrägliga de än var.
Ibland såg jag för mitt inre hur jag satte knytnäven mitt emellan ögonen på krypet. Hur jag krossade hennes lilla näsa så blodet rann i en strid ström nerför hennes haka. 
Om mina föräldrar älskade mig över allt annat innan hon kom, hur kunde det då vara möjligt att det fanns lika mycket kärlek till henne? Om vårt hus började brinna och de hade chans att bara rädda en av oss, vem skulle de välja? Jag var helt övertygad om att valet inte skulle falla på mig. Det tyckte jag de hade bevisat för mig flera gånger. Alltid skulle jag låta henne få leka med mina saker, eller låta henne klänga på mig i tid och otid. Det enda jag ville, var att få bli lämnad ifred och att få ha mina saker för mig själv. Hon hade väl egna saker att ta sönder?
Flera gånger hade jag tänkt tanken att jag skulle rymma. Då kanske mamma och pappa skulle ångra att de gav den lilla skiten så mycket uppmärksamhet. Fast tänk om det var precis det de önskade? De kanske bara väntade på att jag skulle ge mig av så de inte behövde bry sig om någon annan än henne.
Min mormor bodde inte så långt från oss, och dit brukade jag ”rymma”. Där fick jag vara för mig själv och jag njöt av att det bara var hon och jag. Vi brukade sitta vid hennes köksbord och äta nybakta bullar och dricka saft. Där kunde vi sitta i flera timmar och prata om allt möjligt, och inte en enda gång frågade hon om krypet där hemma.

En dag satt jag på golvet i mitt rum och läste en löjlig bok som jag fått av någon gammal moster för längesen. Plötsligt hörde jag ett hasande bakom mig och förstod på en gång att det var den äckliga, lilla snorungen som kom krypande.
Min första reaktion var att skrika på mamma att hon skulle komma och lyfta ut krypet från mitt rum. Gud vet vilka bakterier hon kunde sprida på mina saker, hon gjorde inget annat än kladdade och dreglade på allt som kom i hennes väg.Hade man tappat bort henne var det bara att följa den dåliga lukten av bajs och spåren av dregel som hon lämnade efter sig, tänkte jag spydigt.
Precis när jag var på väg att vråla på mamma hejdades jag. Lillkrypet hade vid det här laget hasat sig fram till mig. Hon satte sig tillrätta bredvid mig och började prata med mig på sitt löjliga bebisspråk, som man inte fattade någonting av. Hon pekade på bilderna i boken, klappade i händerna och skrattade högt. Jag kunde inte slita min blick från hennes ansikte. Plötsligt tog hon tag i min tröja med sina små händer och började dra sig upp. Till slut hade hon lyckats dra sig upp i stående ställning och efter någon sekunds tvekan släppte hon sitt tag om mig och stod helt själv.  Fast jag avskydde henne så visste jag att detta var första gången hon gjort det här på egen hand.
Hon stod och svajade fram och tillbaka i ett försök att hitta balansen, men till slut förlorade hon kontrollen och ramlade rakt mot mig. I ren reflex sträckte jag ut armarna för att ta emot henne när hon föll, med följd att lillan skrattade så hon kiknade.
- Du är ju inte klok, ditt lilla kryp, sa jag och av någon konstig anledning hade jag svårt att släppa taget.

– Håll käften, jävla kärring! Simon är vit i ansiktet och knyter händerna i ilska. Jag hatar dig!
Han vänder på klacken och rusar in på sitt rum 
– Smäll inte i…. ropar jag efter honom. Sekunderna efter skakar väggarna av dörren som åker igen med ett brak, …dörren, avslutar jag tyst för mig själv med en suck. 
Hur har det blivit såhär? Min vackre pojke som alltid älskat sin mamma över allt annat på jorden, tittar nuförtiden på mig med hat i blicken. Som alla föräldrar förebrår jag mig själv för situationen som blivit. Vad har jag gjort för fel? Vad skulle jag ha kunnat göra annorlunda? Kan det verkligen vara så att han hatar mig och inte kommer att vilja ha något som helst att göra med mig när han en dag blir vuxen? Tänk om han om tjugo år, när jag ringer, står i andra änden av luren och himlar med ögonen och gör allt för att samtalet ska bli så kort som möjligt? Det får bara inte hända.
Hårdrocksmusiken dundrar på högsta volym inne i hans rum. Jag står fortfarande kvar i hallen och velar fram och tillbaka om jag ska knacka på och försöka få honom att förstå.
Till slut bestämmer jag mig.
– Simon? Jag knackar försiktigt på dörren. Inget svar. Simon! ropar jag högre och knackar igen, hårdare den här gången.
– Stick! vrålar han från andra sidan och höjer musiken ytterligare.
– Men kan vi inte prata om det här? vädjar jag. Vi löser ingenting med att du stänger in dig på ditt rum och vägrar lyssna på vad jag har att säga.
– Det finns ingenting du kan säga som jag skulle vilja höra! Röst dryper av ilska och bitterhet. Dra åt helvete!
– Men snälla Simon, säg inte så till mig, svarar jag och avskyr min gnälliga ton. Jag skulle aldrig säga så till dig, det handlar om respekt.
Förutom musiken möts jag av en isande tystnad.
– Du… Kan du inte öppna? Det börjar bli ganska jobbigt att prata genom en stängd dörr.
En molande irritation börjar sakta röra sig runt i magen. Fortfarande inget svar.
Jag känner på handtaget och upptäcker att han för första gången låst dörren från insidan.
– Varför har du låst? Irritationen växer sig allt starkare. Simon, öppna dörren!
Musiken sänks hastigt och Simon vrålar det högsta han kan.
– Är du trög på något sätt, kärring?! Dra åt helvete, sa jag!
Plötsligt exploderar något inne i huvudet på mig och det nästan svartnar för ögonen. Irritationen som förut låg som en hop krälande maskar i maggropen, har nu växt sig allt starkare och utvecklat sig till ett rött raseri. Hela kroppen skakar och jag hyperventilerar. I nästa sekund uppfylls jag av en överraskande styrka.
Nu får det vara nog!
Jag snurrar runt och går med bestämda steg mot hallmöbeln där nycklarna till alla innerdörrar ligger. Hälarna slår hårt mot golvet. Jag sliter upp lådan så häftigt att allt innehåll hamnar i en enda röra på golvet. Efter en stunds frenetiskt letande hittar jag nyckelknippan och halvspringer tillbaka.
- Om du inte öppnar dörren inom tre sekunder, kommer jag in! varnar jag. 
Jag hajar till vid ljudet av min egen röst. Den har fått ett djup och en pondus som känns helt främmande. 
- Ett… nedräkningen har börjat, två… fortfarande helt tyst förutom den dånande musiken. Sista chansen! ropar jag och väntar några sekunder för att ge honom möjligheten att rädda det som räddas kan.
När fortfarande ingenting händer sticker jag nyckeln i låset samtidigt som jag skriker:
- Tre! och rycker upp dörren och nästan ramlar in i rummet.
I mitt blinda raseri tar det några ögonblick innan jag lokaliserar var i rummet han befinner sig. Sedan ser jag honom, uppkrupen i sängen med korslagda armar över bröstet. Det finns inget försonande i hans ansiktsdrag. På tre långa kliv är jag framme vid stereon och rycker ut elsladden ur väggen. En välkomnande tystnad sänker sig över rummet.
– Vad fan gör du, är du inte riktigt klok?! utbrister Simon förvånat.
Jag vänder mig om och går sakta fram mot sängen. Han ryggar tillbaka och kryper längre upp i sängen när jag sticker upp pekfingret i ansiktet på honom.
- En sak ska du ha jävligt klart för dig, väser jag, kalla mig aldrig mer för kärringjävel!
Simon sitter stel som pinne med vidöppen mun. Det är första gången han hört mig använda svordomar.
- Mycket kan jag ta, men jag är din mor och kräver mer respekt från dig än så!
Simon stirrar på mig med bleka läppar.
- Även om du inte kan tro det, fortsätter jag, så är det fortfarande jag som bestämmer i det här huset och du gör som du blir tillsagd.
Jag betraktar Simons vackra ögon som är gömda bakom tungt smink. Medan jag står tyst och tittar på honom ser jag hur hans underläpp börjar darra och tårar som långsamt fyller hans ögon. Sakta stiger de tills det svämmar över och forsar nedför hans kinder. Tårarna blandas med kajalpennans färg och lämnar breda, svarta ränder efter sig som fläckar ned den vita tröjan.
Simon sänker huvudet och mumlar.
– Vad sa du? säger jag vasst och lutar mig fram.
Han höjer blicken och tittar mig djupt in i ögonen. Med stadig röst upprepar han:
– Förlåt, det var inte meningen.
När de efterlängtade orden ekar i rummet veknar jag och sjunker tungt ner på sängen. Jag känner mig som en ballong man just släppt ut luften ur.
Simons smala armar lindas försiktigt runt mina axlar och flera minuter senare har vi fortfarande inte släppt varandra.