Novell

Där låg hon, min äckliga lillasyster, som alla i min omgivning var lyriska över. Jag stod vid hennes spjälsäng och tittade på henne när hon låg och sov. Jag kunde inte förstå varför alla var exalterade över hennes ankomst. I mina ögon var hon ful, skrikig, rödflammig och skrynklig. Varför föredrog de hennes sällskap framför mitt? Hon tillförde ingenting, bara krävde att bli buren på, matad och vyssjad.
Jag visste att folk i vår närhet förutsatte att jag var den stolta storasystern som hela tiden ville vara sitt syskon nära. För det mesta visade jag upp bilden av att vara just den personen, men inom mig rasade känslor som ibland skrämde. I själva verket avskydde jag allt som hade med henne att göra.
Jag sträckte in handen mellan spjälorna i sängen för att ge henne ett nyp i armen, bara för tillfredsställelsen att få se henne bli ledsen. Precis när jag satte fingrarna i hennes mjuka hull för att nypa till, kom mamma in.
-Nej, Anna, låt henne sova. Det här är din och min tid. När lillan sover kan vi hitta på något, bara du och jag.
Det säger du säkert bara för att dölja att du älskar odjuret mer än mig, tänkte jag.
Hon lade huvudet på sned och log. Mamma trodde väl att jag sträckte in handen för att ge ungen en ömsint klapp. Hon skulle bara veta.
När mina kompisar fått ett syskon pratade de hela tiden om hur söta de var, vad de gjorde och vad de sade. Själv berättade jag ingenting, jag ville inte påminnas om vem som invaderat mitt hem och tagit över min plats som herre på täppan. 
Nu när åtta månader hade gått, hade hon börjat se ut som en människa i miniatyr. Hon hade lärt sig att sitta själv och krypa. När någon frågade mig om hur det var att ha en lillasyster, fick de ett sådant snäsigt svar att de inte frågade fler gånger.
Varje dag efter skolans slut hittade jag på en massa orsaker för att slippa gå hem. Ena dagen gick jag till biblioteket och satt och spelade dataspel, nästa dag följde jag med någon kompis hem. Jag tog aldrig hem kompisar, för jag visste att då skulle de bara vilja gulla med henne.
Eftersom ungen somnade tidigt, redan vid sju, behövde jag bara stå ut med henne vid middagen. Efter det stängde jag in mig på mitt rum och spelade hög musik så jag skulle slippa höra hennes meningslösa prat. När hon äntligen lagt sig kunde jag gå ut och sätta mig framför tv: n. Det hände att mamma frågade mig varför jag var så sur och tvär jämt när jag var hemma, men jag vågade aldrig vara ärlig och säga hur jag kände. Man skulle nämligen automatiskt älska sitt syskon, hur odrägliga de än var.
Ibland såg jag för mitt inre hur jag satte knytnäven mitt emellan ögonen på krypet. Hur jag krossade hennes lilla näsa så blodet rann i en strid ström nerför hennes haka. 
Om mina föräldrar älskade mig över allt annat innan hon kom, hur kunde det då vara möjligt att det fanns lika mycket kärlek till henne? Om vårt hus började brinna och de hade chans att bara rädda en av oss, vem skulle de välja? Jag var helt övertygad om att valet inte skulle falla på mig. Det tyckte jag de hade bevisat för mig flera gånger. Alltid skulle jag låta henne få leka med mina saker, eller låta henne klänga på mig i tid och otid. Det enda jag ville, var att få bli lämnad ifred och att få ha mina saker för mig själv. Hon hade väl egna saker att ta sönder?
Flera gånger hade jag tänkt tanken att jag skulle rymma. Då kanske mamma och pappa skulle ångra att de gav den lilla skiten så mycket uppmärksamhet. Fast tänk om det var precis det de önskade? De kanske bara väntade på att jag skulle ge mig av så de inte behövde bry sig om någon annan än henne.
Min mormor bodde inte så långt från oss, och dit brukade jag ”rymma”. Där fick jag vara för mig själv och jag njöt av att det bara var hon och jag. Vi brukade sitta vid hennes köksbord och äta nybakta bullar och dricka saft. Där kunde vi sitta i flera timmar och prata om allt möjligt, och inte en enda gång frågade hon om krypet där hemma.

En dag satt jag på golvet i mitt rum och läste en löjlig bok som jag fått av någon gammal moster för längesen. Plötsligt hörde jag ett hasande bakom mig och förstod på en gång att det var den äckliga, lilla snorungen som kom krypande.
Min första reaktion var att skrika på mamma att hon skulle komma och lyfta ut krypet från mitt rum. Gud vet vilka bakterier hon kunde sprida på mina saker, hon gjorde inget annat än kladdade och dreglade på allt som kom i hennes väg.Hade man tappat bort henne var det bara att följa den dåliga lukten av bajs och spåren av dregel som hon lämnade efter sig, tänkte jag spydigt.
Precis när jag var på väg att vråla på mamma hejdades jag. Lillkrypet hade vid det här laget hasat sig fram till mig. Hon satte sig tillrätta bredvid mig och började prata med mig på sitt löjliga bebisspråk, som man inte fattade någonting av. Hon pekade på bilderna i boken, klappade i händerna och skrattade högt. Jag kunde inte slita min blick från hennes ansikte. Plötsligt tog hon tag i min tröja med sina små händer och började dra sig upp. Till slut hade hon lyckats dra sig upp i stående ställning och efter någon sekunds tvekan släppte hon sitt tag om mig och stod helt själv.  Fast jag avskydde henne så visste jag att detta var första gången hon gjort det här på egen hand.
Hon stod och svajade fram och tillbaka i ett försök att hitta balansen, men till slut förlorade hon kontrollen och ramlade rakt mot mig. I ren reflex sträckte jag ut armarna för att ta emot henne när hon föll, med följd att lillan skrattade så hon kiknade.
- Du är ju inte klok, ditt lilla kryp, sa jag och av någon konstig anledning hade jag svårt att släppa taget.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0