Novell igen.

– Håll käften, jävla kärring! Simon är vit i ansiktet och knyter händerna i ilska. Jag hatar dig!
Han vänder på klacken och rusar in på sitt rum 
– Smäll inte i…. ropar jag efter honom. Sekunderna efter skakar väggarna av dörren som åker igen med ett brak, …dörren, avslutar jag tyst för mig själv med en suck. 
Hur har det blivit såhär? Min vackre pojke som alltid älskat sin mamma över allt annat på jorden, tittar nuförtiden på mig med hat i blicken. Som alla föräldrar förebrår jag mig själv för situationen som blivit. Vad har jag gjort för fel? Vad skulle jag ha kunnat göra annorlunda? Kan det verkligen vara så att han hatar mig och inte kommer att vilja ha något som helst att göra med mig när han en dag blir vuxen? Tänk om han om tjugo år, när jag ringer, står i andra änden av luren och himlar med ögonen och gör allt för att samtalet ska bli så kort som möjligt? Det får bara inte hända.
Hårdrocksmusiken dundrar på högsta volym inne i hans rum. Jag står fortfarande kvar i hallen och velar fram och tillbaka om jag ska knacka på och försöka få honom att förstå.
Till slut bestämmer jag mig.
– Simon? Jag knackar försiktigt på dörren. Inget svar. Simon! ropar jag högre och knackar igen, hårdare den här gången.
– Stick! vrålar han från andra sidan och höjer musiken ytterligare.
– Men kan vi inte prata om det här? vädjar jag. Vi löser ingenting med att du stänger in dig på ditt rum och vägrar lyssna på vad jag har att säga.
– Det finns ingenting du kan säga som jag skulle vilja höra! Röst dryper av ilska och bitterhet. Dra åt helvete!
– Men snälla Simon, säg inte så till mig, svarar jag och avskyr min gnälliga ton. Jag skulle aldrig säga så till dig, det handlar om respekt.
Förutom musiken möts jag av en isande tystnad.
– Du… Kan du inte öppna? Det börjar bli ganska jobbigt att prata genom en stängd dörr.
En molande irritation börjar sakta röra sig runt i magen. Fortfarande inget svar.
Jag känner på handtaget och upptäcker att han för första gången låst dörren från insidan.
– Varför har du låst? Irritationen växer sig allt starkare. Simon, öppna dörren!
Musiken sänks hastigt och Simon vrålar det högsta han kan.
– Är du trög på något sätt, kärring?! Dra åt helvete, sa jag!
Plötsligt exploderar något inne i huvudet på mig och det nästan svartnar för ögonen. Irritationen som förut låg som en hop krälande maskar i maggropen, har nu växt sig allt starkare och utvecklat sig till ett rött raseri. Hela kroppen skakar och jag hyperventilerar. I nästa sekund uppfylls jag av en överraskande styrka.
Nu får det vara nog!
Jag snurrar runt och går med bestämda steg mot hallmöbeln där nycklarna till alla innerdörrar ligger. Hälarna slår hårt mot golvet. Jag sliter upp lådan så häftigt att allt innehåll hamnar i en enda röra på golvet. Efter en stunds frenetiskt letande hittar jag nyckelknippan och halvspringer tillbaka.
- Om du inte öppnar dörren inom tre sekunder, kommer jag in! varnar jag. 
Jag hajar till vid ljudet av min egen röst. Den har fått ett djup och en pondus som känns helt främmande. 
- Ett… nedräkningen har börjat, två… fortfarande helt tyst förutom den dånande musiken. Sista chansen! ropar jag och väntar några sekunder för att ge honom möjligheten att rädda det som räddas kan.
När fortfarande ingenting händer sticker jag nyckeln i låset samtidigt som jag skriker:
- Tre! och rycker upp dörren och nästan ramlar in i rummet.
I mitt blinda raseri tar det några ögonblick innan jag lokaliserar var i rummet han befinner sig. Sedan ser jag honom, uppkrupen i sängen med korslagda armar över bröstet. Det finns inget försonande i hans ansiktsdrag. På tre långa kliv är jag framme vid stereon och rycker ut elsladden ur väggen. En välkomnande tystnad sänker sig över rummet.
– Vad fan gör du, är du inte riktigt klok?! utbrister Simon förvånat.
Jag vänder mig om och går sakta fram mot sängen. Han ryggar tillbaka och kryper längre upp i sängen när jag sticker upp pekfingret i ansiktet på honom.
- En sak ska du ha jävligt klart för dig, väser jag, kalla mig aldrig mer för kärringjävel!
Simon sitter stel som pinne med vidöppen mun. Det är första gången han hört mig använda svordomar.
- Mycket kan jag ta, men jag är din mor och kräver mer respekt från dig än så!
Simon stirrar på mig med bleka läppar.
- Även om du inte kan tro det, fortsätter jag, så är det fortfarande jag som bestämmer i det här huset och du gör som du blir tillsagd.
Jag betraktar Simons vackra ögon som är gömda bakom tungt smink. Medan jag står tyst och tittar på honom ser jag hur hans underläpp börjar darra och tårar som långsamt fyller hans ögon. Sakta stiger de tills det svämmar över och forsar nedför hans kinder. Tårarna blandas med kajalpennans färg och lämnar breda, svarta ränder efter sig som fläckar ned den vita tröjan.
Simon sänker huvudet och mumlar.
– Vad sa du? säger jag vasst och lutar mig fram.
Han höjer blicken och tittar mig djupt in i ögonen. Med stadig röst upprepar han:
– Förlåt, det var inte meningen.
När de efterlängtade orden ekar i rummet veknar jag och sjunker tungt ner på sängen. Jag känner mig som en ballong man just släppt ut luften ur.
Simons smala armar lindas försiktigt runt mina axlar och flera minuter senare har vi fortfarande inte släppt varandra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0