Paraplyperspektiv
Det har väl inte undgått någon som bor i Stockholmsområdet att det inte är något sommarväder precis.
Eftersom livet inte blir roligare än såhär när man är fattig ger jag och Prinsessan oss av till jobbet som vanligt. Hoppar ur bilen när vi kommer fram, väl rustad med paraplyet i högsta hugg. Öppnar bakdörren med den fastkilad mellan hakan och axeln och ska koppla Prinsessan innan hon ska få hoppa ut. Väskan på andra axeln håller på att glida ned samtidigt som jag fipplar med karbinhaken på kopplet. Under tiden vänder vinden så regnet lyckas på något helt jävla otroligt sätt leta sig in i den lilla glipan som är mellan bildörren och mig själv med resultatet att jag blir dyngsur.
I samma sekund som jag konstaterar att lagen om all världens jävlighet faktiskt existerar kommer en kastvind som självklart vänder paraplyet ut och in. Där står jag, med ett paraply som nu antagit formen av en strut ovanför mitt huvud och självklart inte fyller sin funktion längre. Jag överväger snabbt om jag ska fixa paraplyet eller få på kopplet på Prinsessan och bestämmer mig för det senare.
När hon äntligen är säkrad och får hoppa ut, vilket hon är skitsur över i och med att hon hatar regn, slänger jag igen bildörren och kollar på struten i min hand. Plötsligt är irritationen över regnet som bortblåst och istället känner jag mig som en komplett idiot. Det finns ju några saker som gör att man kollar sig omkring ifall någon sett en om det hänt offentligt och det är bl.a när ett paraply blir till en strut eller om man drattar på arslet på öppen gata. Jag börjar frenetiskt att försöka vända tillbaka paraplyet samtidigt som Prinsessan drar som en besatt eftersom hon vill komma in så fort som möjligt. Till slut lyckas jag vända struten till dess ursprungliga form, eller det är åtmistone vad jag tror. Jag inser att alla pinnar som håller upp tyget har blivit böjda och ena sidan hänger som svansen på Prinsessan i regnet och den andra sidan står rakt ut. Några av dom har till och med gått av. Prinsessan drar, jag är vid det här laget dyngsur och efter att ha försökt få ordning på alla spretande pinnar blir jag till slut tvungen att inse att paraplyet gått över till andra sidan.
Väl inne på jobbet, med håret droppande av regn, möts jag av en kollega.
"Regnar det fortfarande?" frågar idioten.
"Hhhmmmpppfff..." ger jag endast till svar och dumpar paraplyet i närmaste papperskorg.
Eftersom livet inte blir roligare än såhär när man är fattig ger jag och Prinsessan oss av till jobbet som vanligt. Hoppar ur bilen när vi kommer fram, väl rustad med paraplyet i högsta hugg. Öppnar bakdörren med den fastkilad mellan hakan och axeln och ska koppla Prinsessan innan hon ska få hoppa ut. Väskan på andra axeln håller på att glida ned samtidigt som jag fipplar med karbinhaken på kopplet. Under tiden vänder vinden så regnet lyckas på något helt jävla otroligt sätt leta sig in i den lilla glipan som är mellan bildörren och mig själv med resultatet att jag blir dyngsur.
I samma sekund som jag konstaterar att lagen om all världens jävlighet faktiskt existerar kommer en kastvind som självklart vänder paraplyet ut och in. Där står jag, med ett paraply som nu antagit formen av en strut ovanför mitt huvud och självklart inte fyller sin funktion längre. Jag överväger snabbt om jag ska fixa paraplyet eller få på kopplet på Prinsessan och bestämmer mig för det senare.
När hon äntligen är säkrad och får hoppa ut, vilket hon är skitsur över i och med att hon hatar regn, slänger jag igen bildörren och kollar på struten i min hand. Plötsligt är irritationen över regnet som bortblåst och istället känner jag mig som en komplett idiot. Det finns ju några saker som gör att man kollar sig omkring ifall någon sett en om det hänt offentligt och det är bl.a när ett paraply blir till en strut eller om man drattar på arslet på öppen gata. Jag börjar frenetiskt att försöka vända tillbaka paraplyet samtidigt som Prinsessan drar som en besatt eftersom hon vill komma in så fort som möjligt. Till slut lyckas jag vända struten till dess ursprungliga form, eller det är åtmistone vad jag tror. Jag inser att alla pinnar som håller upp tyget har blivit böjda och ena sidan hänger som svansen på Prinsessan i regnet och den andra sidan står rakt ut. Några av dom har till och med gått av. Prinsessan drar, jag är vid det här laget dyngsur och efter att ha försökt få ordning på alla spretande pinnar blir jag till slut tvungen att inse att paraplyet gått över till andra sidan.
Väl inne på jobbet, med håret droppande av regn, möts jag av en kollega.
"Regnar det fortfarande?" frågar idioten.
"Hhhmmmpppfff..." ger jag endast till svar och dumpar paraplyet i närmaste papperskorg.
Kommentarer
Trackback
