Suburbandreams

Nu är nästa lektion rättad och godkänd.
Här kommer den.

Magdalena "Magda" Sandström.

Älskad dotter och syster.

Du fattas oss alla.

1991-06-11 - 2008-08-15

   Fast jag vid det här laget måste ha läst inskriptionen säkert ett hundratals gånger känns det lika overkligt varje gång. Bilden av dig, liggandes under mina fötter i en förmultnad kista, går inte att frammana.

  Jag drar fingrarna över den kalla lilla granitdelfinen som ser ut som om den simmar i en våg uppe på din gravsten. Den blickar leende ner mot marken. Vi ville ha någon som vakade över din grav och delfinen hade varit ett naturligt val eftersom det var ditt favoritdjur.

   Hur kunde det här hända? Vad hade jag gjort för fel? Vad kunde jag ha gjort för att förhindra det som skett? Terapeuten säger att jag aldrig hade kunnat stoppa dig. Beslutet var redan taget och inget fick stå i vägen. För ett år sedan talade du om för mig att du inte skulle uppleva din Artonsdag. Jag avfärdade det som struntprat. Du var nog bara lite tonårsdeprimerad. Gick inte alla igenom det någon gång i livet?

Hur många gånger har jag inte ångrat mina tankar? Om jag bara sökt hjälp lite tidigare...

På ett ögonblick sattes hela livet på paus. När nu ett år har gått känns det som om jag fortfarande står med fingret på play-knappen och tvekar inför att trycka till. Hur ska jag kunna unna mig lyxen att känna glädje igen när du ligger här ensam i din grav? Så fort jag kommer på mig själv med att skratta visar skulden sitt fula ansikte och höjer ett varnande finger.

   - Aja baja! Hur vågar du? Du är faktiskt en av anledningarna till att din vackra, underbara dotter ligger fem meter under jorden!

Jag visste att det tisslats och tasslats på byn.

   - Stackars flicka. Tänk att hennes mamma inte ansträngde sig mer att skaffa hjälp i tid!

Det är nog fler än en som ifrågasätter min rätt till moderskapet. De har antagligen rätt. Jag har mina egna tvivel. Din pappa har fått ta det största ansvaret för din lillebror.

Jag har inte orkat eller vågat ta ansvar för en annan människa sedan du tog beslutet att inte tillhöra vår familj mer. När jag tittar på din lillebrors änglaansikte vill jag inget hellre än att ta honom i min famn och tyst säga att allt kommer att bli bra. Jag kan bara inte förmå mig till att göra det. Tänk om jag förstör honom också?

   Jag skäms när jag tänker på vad du utsatt den stackars tågföraren för. Hur kunde du vara så egoistisk?! Det är tur att jag aldrig träffat honom och vet hur han ser ut. Det skulle vara alldeles för svårt att möta hans blick. Man kanske borde ha skickat en bukett blommor och bett om ursäkt å dina vägnar?

Men vad skulle det ha gjort för nytta? Vad skulle jag ha åstadkommit med det? Ingenting. Jag skulle ändå fått stå ensam kvar med skammen och skulden.

Du var mitt allt. Min sol, mitt ljus och när du är borta har du dömt mig till att leva ett liv i evigt mörker.

Jag hoppas att jag en dag kommer kunna förlåta dig.

Inte nu, men en dag.

Tufft ämne att skriva om...
Kommentarer TACK!