Suburbandreams

Här kommer min novell som har temat sorg. Håll tillgodo!

Jag vänder upp ansiktet mot solen. Strålarnas varma fingertoppar smeker kinderna och lämnar rosiga spår efter sig. Det var längesedan jag upplevde en njutning som just i det här ögonblicket. Med ögonen fortfarande slutna trevar jag efter kaffekoppen. Jag vet inte om det beror på stämningen eller värmen från solen, men kaffet smakar överraskande intensivt och fylligt. Vårens olika dofter hänger tydligt i luften och blandas med det skarpa fågelkvittret från trädtopparna.
Tänk att det redan har passerat två år sedan vårt samtal. Två år av outhärdlig sorg och ilska.
Återigen, som så många gånger tidigare, spelas samtalet upp för mitt inre.
   - Jag vill skiljas.
Orden svävar i luften. Vad är det du säger? Jag förstår inte.
Informationen verkar ha fastnat i öronen och färdas inte vidare upp till hjärnan. En besk smak sprider sig i munnen. Jag skulle behöva ett glas vatten.
   - Va? lyckas jag till slut pressa fram.
   - Snälla, sluta. Du hörde vad jag sa.
   - Sluta? Vad är det jag ska sluta med?
Du tittar sorgset på mig och skakar på huvudet.
   - Gör inte det här svårare än vad det redan är.
Jag lutar mig fram över köksbordet och greppar hårt din hand.
   - Men du kan inte mena allvar? Vi kan inte skilja oss! Andra gör det, men inte vi!
Mina händer har börjat skaka och rösten darrar.
   - Det här funkar inte längre, det vet du lika bra som jag, svarar du lugnt.
Du skakar av dig min hand och reser dig sakta från köksbordet. Det verkar inte finnas något mer att säga. Det sista jag ser är din ryggtavla när du målmedvetet går ut från köket.
  - Jag älskar dig, säger jag tyst.
Sekunderna senare slår ytterdörren igen och tystnaden sänker sig. Min blick är dimmig och det enda som hörs är knäppet när tårarna landar på bordet. De ofattbara orden svävar fortfarande kvar i luften tillsammans med den beska smaken i munnen.
En hel vecka hade det tagit innan orden sjunkit in och jag verkligen förstått dess innebörd. Jag hade inte kunnat tro att livet som skild kunde bli så ensamt. Vännerna slutade höra av sig. När jag såg dem på stan vände de snabbt bort blicken och låtsades att de inte såg mig. Ett tag kändes det som om jag aldrig skulle kunna resa mig igen.
Men här sitter jag nu. Lite kantstött men en aning starkare. När jag idag tänker på dig väller inte de allra svartaste känslorna fram. Det finns stunder då jag till och med kan känna tacksamhet. Tacksamhet för våra vackra barn och för den fina tid vi trots allt fick tillsammans.
Vi hade i alltför många år gjort varandra illa och jag har kommit att inse att du var den modigaste av oss två.
Modig, för att du vågade ta steget och ge oss friheten som vi båda förtjänade.


Novellen hade några småfel som är rättade och den blev godkänd. Min lärare tyckte den vad bra och med en varierad ordbehandling och detaljrikedom.

Kommentarer uppskattas!!!