Suburbandreams

Känner mig tom och helt knäckt.

Hur ska inte de som är direkt berörda känna?

Jag vill bara finnas till hands, trösta, torka tårar och krama om.

Livet är en gåva och kan alltför lätt ryckas ifrån en. Det glömmer man alldeles för ofta.

Samtidigt är livet grymt och alltför för ofta orättvist.

Varför är det de goda som drabbas?

Carpe diem...

Spelet ligger på trappan till övervåningen och suktar...

Ångest....

Själva handlingen var väl sådär, men jag är ju en sucker för specialeffekter och där blev jag inte besviken.

Sjukt snygga scener!!

Så gillar man sånt är filmen klart sevärd.

Annars.... nja... eller jo, jag har helt klart sett sämre.

Ett tag blev jag fan rädd.

Bara tanken hur det faktiskt kan hända fick mig att känna lite ångest...

Själv älskar jag hösten med regn och rusk för då är det helt ok att ha varma bylsiga och sköna kläder, sitta i soffan med tända ljus under en filt med en kopp te i handen.

Men solen ger en ny energi på något sätt.

Jag förstår att vissa måste ha ljusterapi under årets mörkaste månader, speciellt om det varit en dålig sommar.

Ikväll är det middag hos goda vänner.

Me love!

Sitter just nu och väntar på min svärmor som ska komma och hjälpa mig med att sätta upp en ljuskrans på min dörr.

Det skulle man ju kunna tänka sig att jag kan fixa själv, det är bara det att jag inte fattar hur man får till sladden... Min svärmor är nog intelligentare än mig.

Trevlig lördag!

Har alltid gillat mitt eget sällskap och tycker om när huset ligger sänkt i tystnad.

Inte för att jag skulle vilja ha det så dag ut och dag in, men att få tid för sig själv varje dag med sina egna tankar och inte behöva ta hänsyn till någon annan än sig själv är en lyx.

Har aldrig riktigt förstått de som måste ha liv och rörelse kring sig hela tiden.

Låter jobbigt tycker jag.

Vad är det som skrämmer?

Tankarna eller bara det att man är själv?

Missförstå mig rätt, jag har full förståelse för att ensamhet inte är kul när den inte är självvald.

Det är svårt att sätta sig in hur det måste vara att veta att ingen kommer hem till en på eftermiddagen.

Ensamhet kan både vara himmel och helvete...

Jag själv har velat fram och tillbaka om jag skulle ta sprutan då jag misstänker att jag redan haft influensan. Det kändes ju ganska onödigt att ta den då.

Vad fick mig att ändra mig då?

Jo, vi åker ju i december till ett av de länderna som drabbats hårdast i världen, Thailand.

Och ett tungt argument som slutligen fick mig att bestämma mig var att man kan tydligen vara smittbärare utan att vara sjuk själv. Vem vill ha det på sitt samvete att man smittat ned någon annan när man kunnat förhindra det?

Sen är jag ju inte helt hundra på att det verkligen var svininfluensan jag hade. Det är bara något jag själv tror, jag var aldrig och tog ett prov. Men jag hade alla symptom och låg däckad i en vecka.

Nu är det bara att hoppas att det kommer finnas vaccin tillgängligt innan vi åker.

På min vårdcentral är det fortfarande bara barn och folk i riskgrupperna som vaccineras.

Helst av allt skulle man bara vilja lägga sig ned och sova i sju veckor.

Började (ÄNTLIGEN) på kapitel sex igår, men likadant där... Kreativiteten ligger inte på topp.

Under två timmar fick jag bara ned en halv sida.

Men å andra sidan är väl en halv sida bättre än ingen alls.

Äh, det är bara att sätta igång så får det bli så mycket som det blir.

Till och med här känns orden tröga och huvudet blankt.

Det är så jäkla trist.

Inte skrivit något på boken... (FY PÅ MIG).

Men ursäkten är att jag varit sjuk i två omgångar och inte orkat något annat än just bara ligga i soffan och sova eller som sagt kolla på dvd:n.

Men nu känns det rätt ok och imorgon tänker jag sätta igång med livet igen.

Ut och promenera, skriva och förhoppningsvis skriva lite här.

Köket da?

Inte klart... än... Hyllor som skulle upp står fortfarande på högkant i tvättstugan.

Passbit som inte är rätt. Luckor som var repiga hade inte beställts.

Men när allt ser ut som det ska lägger jag upp bilder.

See ya!