Superkort novell
Ryggen kröks i skam.
Hörselnervens signaler stannar halvvägs upp till hjärnan.
Ord som varit barn och inte klarat sig själva har helt plötsligt, utan att jag förstått hur det gått till, vuxit till tonåringar och tittar nu på mig fylld av avsmak.
Livets söta socker har ersatts med en besk och fadd smak som inte går att skölja bort.
Jag famlar i en vit dimma och sträcker fram händerna för att inte gå vilse.
Jag försöker fånga tiden. Tiden som varit och tiden som ska komma.
Stänga in den i glasburk och ta fram den då och då för att titta på den.
Men bilden blir skev.
Som om det sitter ett par alltför starka glasögon på näsan och gör allt förvridet och fult.
Man försöker hänga med i livets tvära kurvor men ibland känner man däcken slira i vägrenen och förlora greppet.
Allt börjar snurra för fort och färgerna man förut tyckte var vackra blandas till en äcklig brun sörja.
Är det meningen att vi ska ta risker?
Är det värt att ta risker? Ska vi istället för att bara doppa tån i livets vatten, dyka i med hela kroppen och hoppas på att inget finns under ytan som kan göra oss illa?
Eller är det ovissheten som är tjusningen?
Och är vi villiga att betala priset om vi slår emot en knivskarp sten som ger ett blåmärke i själen?
Kommentarer
Postat av: Annie
Man ska stångas många gånger innan tjuren är nedlagd. Fin text:)
Trackback
