Novell!

Jag kom inte in på bloggen på hela dagen igår, därför har jag inte kunnat uppdatera.
Jag sitter mest hela eftermiddagarna och skriver som en besatt och upplever inte så mycket mer.
Så i brist på något att skriva lägger jag ut en novell jag skrev för ett halv år sedan.
Den är inte speciellt bra, men va fan, det får duga.
Lots of asskissing uppskattas!

 

Beskedet

Karin sitter, rak i ryggen som en fura, på en obekväm karmstol och väntar. Väntar på doktorn som snart ska komma med besked.
Under tiden studerar hon noga rummet. Det är inte speciellt stort och är målat helt i vitt. Varför är det alltid så, på alla sjukhus? tänker hon stilla. Varför gör man det inte mindre sterilt och tråkigt genom att sätta lite färg på väggarna? Några färgglada tavlor hade inte heller gjort någon skada, eller ett par söta gardiner. Varför inte en liten blomma i fönstret som livar upp? Det behöver inte vara levande blommor, nuförtiden finns det jättefina sidenblommor som ser hur äkta ut som helst. Eller det kanske inte är modernt längre? Hon påminner sig om bilder hon sett i trendiga inredningstidningar där alla hem ser avskalade och opersonliga ut. Men det är kanske så det ska vara? Minimalistiskt inrett med rena, tomma ytor där inte en massa saker stör ögat och tankeverksamheten.  Hon tittar ner på sina fotriktiga Ecco-skor och suckar tungt. Plötsligt känner hon sig mycket gammalmodig och långt äldre än sina femtio år. Hon tar tag i den vadlånga kjolens nederkant och drar upp den så den lägger sig strax ovanför knäet, i ett försök att se mer ungdomlig ut. Hon studerar kort resultatet bara för att i nästa stund ilsket dra ned den igen till sin ursprungliga längd. Det hade bara sett patetiskt ut. Det kanske hade funkat om hon haft på sig ett par andra skor.
Medan hon sitter där och väntar vandrar tankarna till hennes egen bild av sig själv. Vem är Karin egentligen och vad har hon åstadkommit i sitt liv? Har hon haft någon positiv inverkan i någons annans liv? Hon kan inte med säkerhet svara ja på någon av dessa frågor, men hennes förhoppning och önskan är att det är så. När det kommer till utseendet lämnar det mycket att önska, det vet hon. Hon är inget ett modelejon precis, utan tänker alltid mer praktiskt. Inga kläder ska vara för åtsittande eller ha sömmar som kan skava och färgerna går för det mesta åt det mörka hållet. Det döljer boaormen så bra som ligger runt midjan. Håret, som är i stort behov av en färgning eller toning, är kortklippt i vad många skulle kalla för en lättskött tantfrisyr och som sagt, praktiskt.
Plötsligt känner hon sig oändligt trött på sig själv. Varför skulle inte hon kunna färga sitt hår knallrött?!
Vem, mer än hon själv, säger att det inte passar sig för en kvinna i hennes ålder?
En häftig ilska väller utan förvarning fram när hon inser vilka begränsningar hon satt för sig själv.
Nu kanske tiden har kommit, när hon nått en avgörande punkt i sitt liv, och det är dags för förändring.
Oavsett vad doktorn har för besked att lämna kan det väl aldrig vara för sent att börja leva livet till fullo?
Leva… Karin smakar på ordet.
I samma stund öppnas dörren och in kliver den unga, stiliga onkologiläkare som Karin träffat så många gånger tidigare.
–Hej Karin! Han slår sig ner mittemot henne. Hur står det till?
Karin nickar till svar. Hon studerar hans ansikte noga när han satt sig och med ens vet hon.Hon vet vad han kommit för att säga för i hans ögon finns något hon inte sett tidigare.
–Du kan tala om det för mig, säger hon milt.
Läkaren tittar osäkert på henne och verkar inte veta vad han ska säga.
–Jag vet redan, fortsätter Karin när läkaren fortfarande sitter tyst. Jag såg det på dig så fort du klev in genom dörren. 
Han lutar sig fram och tar Karins händer i sina.
–Det ser inte bra ut. Cancern har spridit sig till lymfsystemet och skelettet, det förklarar dina smärtor.
Karin kramar hårt doktorns händer och blundar.
–Hur lång tid har jag kvar? frågar hon sedan och väntar med bävan på svaret som ska komma.
–Svårt att säga, men jag gissar på mellan tre till fyra månader.
Karin öppnar ögonen och tittar på läkaren vars blick är fylld av sympati. Hon nickar.
När hon en halv timme senare kliver ut från läkarens mottagning har hon svårt att dra sig till minnes vad resten av samtalet handlat om. Allt är suddigt och betydelselöst.
Hon står stilla utanför sjukhusets entré utan att kunna bestämma sig för vad hon ska ta sig till härnäst. Solen lyser från en klar himmel och högt upp skriar några måsar. Om man blundar och bara lyssnar och känner skulle man kunna tro att man var i skärgården, det är bara vågskvalpet som saknas.
Karin blick sveper över myllret av människor som skyndar fram och tillbaka.
Plötsligt får hon syn på något. En skylt, hängandes ovanför en liten trädörr. Där, med snirkliga bokstäver, står det: ”Linas hårstudio”. Utan den minsta tvekan och med bestämda steg, går Karin rakt mot den solgula skylten.
Väl framme trycker hon upp dörren och kliver in med stort leende på läpparna


Kommentarer
Postat av: Lillasyster

BRAAAAAAA skit!!! Du är SÅ duktig!!!!

2009-09-02 @ 06:50:45
Postat av: Jenny

FAAAN vad duktig du är. I dag blir det att läsa igenom hela kapitel ett.

2009-09-02 @ 08:17:46
Postat av: Mamma

Jag säger ju det.Jag längtar efter boken!

2009-09-02 @ 20:37:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0