Dagens lektion


Här sitter jag med flimmanuset till filmen "Juloratoriet" och ska jämföra det med filmen.
Trodde det var författare jag skulle bli...?

Novell om skuld och skam

Nu är nästa lektion rättad och godkänd.
Här kommer den.

Magdalena "Magda" Sandström.

Älskad dotter och syster.

Du fattas oss alla.

1991-06-11 - 2008-08-15

   Fast jag vid det här laget måste ha läst inskriptionen säkert ett hundratals gånger känns det lika overkligt varje gång. Bilden av dig, liggandes under mina fötter i en förmultnad kista, går inte att frammana.

  Jag drar fingrarna över den kalla lilla granitdelfinen som ser ut som om den simmar i en våg uppe på din gravsten. Den blickar leende ner mot marken. Vi ville ha någon som vakade över din grav och delfinen hade varit ett naturligt val eftersom det var ditt favoritdjur.

   Hur kunde det här hända? Vad hade jag gjort för fel? Vad kunde jag ha gjort för att förhindra det som skett? Terapeuten säger att jag aldrig hade kunnat stoppa dig. Beslutet var redan taget och inget fick stå i vägen. För ett år sedan talade du om för mig att du inte skulle uppleva din Artonsdag. Jag avfärdade det som struntprat. Du var nog bara lite tonårsdeprimerad. Gick inte alla igenom det någon gång i livet?

Hur många gånger har jag inte ångrat mina tankar? Om jag bara sökt hjälp lite tidigare...

På ett ögonblick sattes hela livet på paus. När nu ett år har gått känns det som om jag fortfarande står med fingret på play-knappen och tvekar inför att trycka till. Hur ska jag kunna unna mig lyxen att känna glädje igen när du ligger här ensam i din grav? Så fort jag kommer på mig själv med att skratta visar skulden sitt fula ansikte och höjer ett varnande finger.

   - Aja baja! Hur vågar du? Du är faktiskt en av anledningarna till att din vackra, underbara dotter ligger fem meter under jorden!

Jag visste att det tisslats och tasslats på byn.

   - Stackars flicka. Tänk att hennes mamma inte ansträngde sig mer att skaffa hjälp i tid!

Det är nog fler än en som ifrågasätter min rätt till moderskapet. De har antagligen rätt. Jag har mina egna tvivel. Din pappa har fått ta det största ansvaret för din lillebror.

Jag har inte orkat eller vågat ta ansvar för en annan människa sedan du tog beslutet att inte tillhöra vår familj mer. När jag tittar på din lillebrors änglaansikte vill jag inget hellre än att ta honom i min famn och tyst säga att allt kommer att bli bra. Jag kan bara inte förmå mig till att göra det. Tänk om jag förstör honom också?

   Jag skäms när jag tänker på vad du utsatt den stackars tågföraren för. Hur kunde du vara så egoistisk?! Det är tur att jag aldrig träffat honom och vet hur han ser ut. Det skulle vara alldeles för svårt att möta hans blick. Man kanske borde ha skickat en bukett blommor och bett om ursäkt å dina vägnar?

Men vad skulle det ha gjort för nytta? Vad skulle jag ha åstadkommit med det? Ingenting. Jag skulle ändå fått stå ensam kvar med skammen och skulden.

Du var mitt allt. Min sol, mitt ljus och när du är borta har du dömt mig till att leva ett liv i evigt mörker.

Jag hoppas att jag en dag kommer kunna förlåta dig.

Inte nu, men en dag.

Tufft ämne att skriva om...
Kommentarer TACK!


Novell om sorg

Här kommer min novell som har temat sorg. Håll tillgodo!

Jag vänder upp ansiktet mot solen. Strålarnas varma fingertoppar smeker kinderna och lämnar rosiga spår efter sig. Det var längesedan jag upplevde en njutning som just i det här ögonblicket. Med ögonen fortfarande slutna trevar jag efter kaffekoppen. Jag vet inte om det beror på stämningen eller värmen från solen, men kaffet smakar överraskande intensivt och fylligt. Vårens olika dofter hänger tydligt i luften och blandas med det skarpa fågelkvittret från trädtopparna.
Tänk att det redan har passerat två år sedan vårt samtal. Två år av outhärdlig sorg och ilska.
Återigen, som så många gånger tidigare, spelas samtalet upp för mitt inre.
   - Jag vill skiljas.
Orden svävar i luften. Vad är det du säger? Jag förstår inte.
Informationen verkar ha fastnat i öronen och färdas inte vidare upp till hjärnan. En besk smak sprider sig i munnen. Jag skulle behöva ett glas vatten.
   - Va? lyckas jag till slut pressa fram.
   - Snälla, sluta. Du hörde vad jag sa.
   - Sluta? Vad är det jag ska sluta med?
Du tittar sorgset på mig och skakar på huvudet.
   - Gör inte det här svårare än vad det redan är.
Jag lutar mig fram över köksbordet och greppar hårt din hand.
   - Men du kan inte mena allvar? Vi kan inte skilja oss! Andra gör det, men inte vi!
Mina händer har börjat skaka och rösten darrar.
   - Det här funkar inte längre, det vet du lika bra som jag, svarar du lugnt.
Du skakar av dig min hand och reser dig sakta från köksbordet. Det verkar inte finnas något mer att säga. Det sista jag ser är din ryggtavla när du målmedvetet går ut från köket.
  - Jag älskar dig, säger jag tyst.
Sekunderna senare slår ytterdörren igen och tystnaden sänker sig. Min blick är dimmig och det enda som hörs är knäppet när tårarna landar på bordet. De ofattbara orden svävar fortfarande kvar i luften tillsammans med den beska smaken i munnen.
En hel vecka hade det tagit innan orden sjunkit in och jag verkligen förstått dess innebörd. Jag hade inte kunnat tro att livet som skild kunde bli så ensamt. Vännerna slutade höra av sig. När jag såg dem på stan vände de snabbt bort blicken och låtsades att de inte såg mig. Ett tag kändes det som om jag aldrig skulle kunna resa mig igen.
Men här sitter jag nu. Lite kantstött men en aning starkare. När jag idag tänker på dig väller inte de allra svartaste känslorna fram. Det finns stunder då jag till och med kan känna tacksamhet. Tacksamhet för våra vackra barn och för den fina tid vi trots allt fick tillsammans.
Vi hade i alltför många år gjort varandra illa och jag har kommit att inse att du var den modigaste av oss två.
Modig, för att du vågade ta steget och ge oss friheten som vi båda förtjänade.


Novellen hade några småfel som är rättade och den blev godkänd. Min lärare tyckte den vad bra och med en varierad ordbehandling och detaljrikedom.

Kommentarer uppskattas!!!


RSS 2.0