Liggsår
När man i princip är sängliggande behövs det inte mycket för att man ska bli glad.
Ett telefonsamtal från nära och kära, ett spontant fikabesök eller goda vänner som en tisdagskväll bjuder på middag.
Jag går omkring och försöker hitta på saker som får timmarna att gå.
Dammsuga och hänga tvätt blir helt plötsligt en rolig syssla.
Då har det gått långt! :)
Nu är det bara drygt två veckor kvar innan vi drar till Thailand i en och en halv månad.
Herregud vad vi längtar.
Sol och värme, here we come!
Kommer sakna dem här hemma men som tur är finns ju Skype.
MIDDAGSDAGS! WOHO!
Ser man på...
Här var jag igen.
Åtta månader senare.
Och vad finns att berätta?
Här kommer en kort sammanfattning:
Påskfirande i Sälen. Ramlade i backen och skadade knäet. 90-årsfirande av mormor i Älvsbyn i maj. Magnetröntgen i juni. Julisemester i Spanien. Bröllop i augusti. Artroskopi i augusti. Händelselösa september och oktober. Korsbandrekonstruktion i november.
Och så var vi framme i december!
Just nu sitter jag i vardagsrummet framför "Vakna med The Voice" och ska senare i eftermiddag åka upp till Falun för att bo på hotell och njuta av det dalsländska vinterlandskapet och ett förhoppningsvis lika underbart julbord. Kan bli lite jobbigt eftersom jag fortfarande är rätt handikappad, men det är bara att få det att funka.
Kommer väl inte behöva anstränga mig alltför mycket.
Annars rullar livet på som vanligt.
Barnen pluggar och jobbar och jag och den sämre hälften försöker jobba så lite som möjligt. Det har vi gjort så det räcker för två livstider.
Nu är det dags att njuta av livet!
Upp och ned
Så är det väl med bloggen.
Problemet är att när jag inte tycker jag har något att säga finns inte så mycket att skriva.
Jag har inte lust att skriva vad jag gör under dagarna för det känns ganska ointressant för andra att läsa.
Sedan har jag en del ställen jag skriver på.
Min facebook, mail och mitt eget skrivande.
Ibland blir jag faktiskt rätt trött på att skriva faktiskt.
Så att bloggen inte är så uppdaterad beror helt enkelt på det.
Jag kämpar med boken och har kommit dit att jag tänker alldeles för mycket på mina egna texter.
"Ska det vara ett utropstecken här?"
"Oj, vad många ordet han det blev i den här meningen.."
"Det här blir inte bra."
"Kan man skriva såhär?"
Osv, osv...
Jag måste hitta tillbaka till när jag bara skrev och inte visste så mycket om vad som var rätt och fel.
Jag måste hitta tillbaka till min egen röst.
Perfektionist som man är så tycker jag det ska bli perfekt från början.
Det är svårt att ställa om huvudet till att inse att manuset kommer bearbetas flera gånger innan det är klart.
Rätt lustigt är att jag läste igenom min första bok härom dagen, (då jag skrev utan att veta någonting), och den texten har mycket mer driv och kraft och en egen röst än vad den andra boken har.
Så nu har jag bestämt att jag ska lägga den andra åt sidan och skriva på den första igen och...:
VÅGA SKRIVA DÅLIGT!
The last Bounce
Två klipp av grymma nummer från i lördags då vi var på Globen och såg Bounce.
Stor dag
Lunchen är intagen och då slog koman till...
Skulle kunna lägga mig ned och säkert somna på tre sekunder..
Imorgon smäller det!
Lillskruttan fyller hela 18 år!!!
Vad hände? Var tog alla år vägen?
Scary!
Hon har vuxit upp till en underbar person med ett hjärta av guld. Hon är omtänksam, generös och full av kärlek till alla som står henne nära.
Av allt jag åstadkommit i mitt liv är det barnen jag är mest stolt över!
När jag är känner mig lite nere tar jag bara en titt på mina barn och känner mig genast upplyft!
Barn är verkligen en gåva...
Julie&Julia
Har precis legat i soffan och tittat på "Julie & Julia" med Meryl Streep.
Om ni vill se en riktig "feel-good" film så se den här.
Man blir inspirerad, glad och helt enkelt på gott humör. Filmen handlar om att följa sin dröm och inte ge upp oavsett vilka hinder man stöter på under vägens gång.
Att fullfölja sina åtaganden och att göra det man bestämt sig för att göra. Även om det bara är ett löfte man gett till sig själv.
Jag som älskar att laga mat ville bara hoppa upp ur soffan och sätta gång med att bena ur en anka eller kasta ihop en aladåb. (fy, varför kom jag bara på äckliga grejer...) Den gav mig oxå lust att skriva. För det är även det filmen handlar om. Så båda mina passioner i samma film!
Som löken på laxen är det här en film baserat på en sann berättelse.
Jag hade inte så stora förväntningar på filmen men blev, som ni kanske märker, positivt överraskad.
Se den!
Jo, jag finns fortfarande..
Men lusten att skriva har inte infunnit sig. Det har inte känts heller som om jag haft något att berätta.
Vi har åkt och kommit hem från Thailand. Det var jättemysigt men jätteskönt att komma hem igen.
Den sämre hälften är kvar där nere och kommer hem på tisdag.
Just nu sitter jag i soffan, alldeles själv hemma, med ett glas vin och en Geisha. Skönt att vara lite själv.
Jag tycker ju att jag är så himla trevlig att jag gärna njuter av mitt eget sällskap.
Jag har aldrig riktigt förstått de som hatar att vara själva. Jobbigt att hela tiden måste känna att man ska ha människor omkring sig... Inte för att man skulle vilja vara själv jämt, men någongång ibland är ju helt underbart.
Jag håller på att känna mig för hur det känns att vara i en vardag utan cigaretter.
Igår rökte jag två stycken på morgonen och använde sedan nikotinspray resten av dagen. Det gick förvånansvärt lätt..! Sprayen tog bort det akuta suget och gjorde att man kunde samla tankarna och fokusera på annat.
Idag har det faktiskt inte gått lika bra. Jag var rökfri från åtta i morse till fyra på eftermiddagen sedan jag åkte till min svärmor och fikade med henne och min mor. Där föll jag för frestelsen och rökte två cigaretter. Sedan har jag rökt en till när jag kom hem och i och med att jag nu har ett glas rött framför mig kan det nog bli en till.
Men sex cigg istället för tjugo är ju iallafall ett stort framsteg.
Men jag ser ju nu vad som är mina fällor. Sällskap som röker, inte alltid men i eftermiddag var det så, och alkohol.
Jaja, jag tar små steg och kommer förhoppningsvis i mål så småningom. Det känner jag!
Jag har aldrig tidigare sett mig själv som en ickerökare, men den bilden framträder mer och mer. Ett stort plus är att jag har stort stöd från omgivningen för det är ingen i min bekantskapskrets som röker. Så det finns många som hejar på mig. :)
Det jag måste jobba med mig själv är att det är ok att inte lyckas och då är det bara att ta nya tag!
En månad sedan???
Men herregud!
Har jag inte skrivit på en månad??? Fattar inte att tiden gått så fort...
Jaja. Shit happens...
Nu är vi iallafall nere i Thailand. IGEN!
Hur härligt som helst.
Det är lite overkligt att för två dagar sedan frös man i gåsjacka, handskar och ballykängor och nu sitter man i bikini på framsidan när man äter frukost.
:)
Swimmingtime!!
Satans, jävla, helvete!
Jag blir galen på prylar som inte fungerar!
Nu har jag stått i fem minuter och dragit som en jävla tok i startsnöret på snöslungan.
Den bara bluddrar hånfullt och vill inte starta.
Jag var på väg att skicka den nedför slänten.
Det skulle nog torka bort hånflinet från dess ansikte!
Lopplådan
Trött och skönt avslappnad efter en hård träning. *ger mig själv en klapp på axeln*
Sitter och slösurfar innan det är dax att hoppa i säng och sluta mina blå.
Imorgon är det redan fredag...
Fattar inte var veckorna tar vägen. Det bara springer iväg.
Snart är man väl i pensionsåldern om det fortsätter i den här takten..
Sleep tight.
Ta en ordentlig titt..
...på det här ansiktet:
Vem kan ana att detta söta face representerar den hemska psykiska sjukdomen schizofreni?
Denna söta ängel är 7 år och heter January Schofield och bor i USA.
Redan som tremånadersbaby såg föräldrarna att allt inte stod rätt till hos Jani, som hon kallas.
Hon kunde fokusera blicken på något föräldrarna inte kunde se. När hon blev äldre blev det mer och mer tydligt.
Under åren som gått har Jani och föräldrarna fått träffa ett 200-hundratals olika råttor, katter, hundar och vänner.
Som bara Jani ser. Alla bor i en värld som heter Calilini och angränsar till våran.
Fram till femårsålder hade föräldrarna enbart fått uppleva att deras dotter inte hade några andra vänner än låtsatsvännerna, som inte gjorde någon skada. Men när hon blev äldre blev hon allt mer våldsam.
Råttorna och katterna sade till henne att hon var tvungen att skada och slå andra annars skulle de göra det mot henne. Hon har slagit, sparkat och försökt klösa ut ögonen på sina föräldrar och till slut blev det så illa att föräldrarna oroades för Janis lillebrors säkerhet. De tog då beslutet att byta sin tvårumslägenhet till två enrumslägenheter och så lever de idag. De turas om att bo med barnen och håller syskonen för det mesta åtskilda.
Jani har även försökt ta livet av sig två gånger för att råttorna sagt åt henne att göra det så därför finns inga knivar eller rengöringsmedel i Janis lägenhet.
Tänk att behöva leva på det här sättet???!
Mitt hjärta blöder för dessa föräldrar...
Tänk att man ska behöva se och höra sånt här för att uppskatta det man har själv???
Varför glömmer man så lätt?
Kök
Nu kan jag lägga upp bilder på hur köket blev till slut:
Kyl och frysdelen:
Mina två klockor så jag kan hålla reda på vad klockan är i Hua Hin:
Griffeltavlan under klockorna:
Det blev riktigt bra!
Avatar och Let's dance
Ikväll ska mamsen och jag äntligen gå och se:
Ska bli såååå kul! Har sett fram emot det ända sedan man såg trailern.
När jag sedan kommer hem vid halv nio till ett tomt hus eftersom ingen är hemma ( sonen är hos kompis, dottern på fest och den sämre hälften inne i stan med kompisar ) tänkte jag korka upp en flaska vin, duka fram fin choklad och gosa i soffan framför Let's dance.
MYSPYS!
Imorgon bitti, kl. 8.00, (gääääääsp) är det dags att åka till nageltjejen. ÄNTLIGEN!
Mina naglar ser hemska ut.
LOVE! <3
Home again
Det var fyra dagar sen jag gjorde ett inlägg. Det blir alltid så för man har en hel del att stå i när man kommer hem även om ungar har skött hus och hem prickfritt!
LOVE THEM!
Nu har man redan börjat längta tills när vi ska ned igen och det är oooom.....
FYRA VECKOR!
Nice...
Ticktack
Klockan går...
Har börjat plockat de grejer jag ska ha med hem. Gud, vad skönt det är att inte behöva stå med packning upp till knäna utan bara slänga ner några böcker och lite underkläder i en cabinväska.
Klockan tre åker jag och den sämre hälften ned till vårt massageställe och ska ta den sista helkroppsmassagen för den här gången.
Ikväll blir det middag på Oy innan bussen kommer och hämtar oss klockan sju.
Gänget som blir kvar kommer åka till ett ställe som heter Black Mountain för att titta på Raphsody (stavas det så?) in rock.
VILL OXÅ!!
Hade vi vetat att Robert Wells var här idag hade vi nog väntat med att åka hem tills i morgon.
Men nu är det som det är och jag har faktiskt, sedan igår, längtat hem som en tok.
Hemma är ju ändå hemma.
Sedan är det ju faktiskt bara en månad tills vi åker ned igen.
