Suburbandreams

Oj, inte något skrivet idag...

Har surfat runt lite på olika bloggar och finner mig alltid att hamna på K, D, och P:s bloggar.

Har försökt få igång hemtelefon i säkert ett år efter att jag konstaterat att IP telefoni suger donkeydick och efter diverse byte av modem hit och dit funkar det ÄNTLIGEN!!!!!

Gud vad man har det bra!

Skrivarverkstaden fortsätter trots det vackra vädret.

...på saker att skriva.

Nu håller jag på att redigera första kapitlet.

Igår tänkte jag visa hur duktig jag var när jag var ute på promenad och skickade fyra stycken mobilbloggningsinlägg som inte publicerades.
Behövde ju få höra hur duktig jag var som trotsade värmen och min egen lathet och verkligen gav mig själv en spark i arslet och gick ut.
Men nä!
Inte da...

Men nu finns chansen att iallafall tala om för mig att jag är beundransvärd och så himla duktig.
Snälla...

Shit, vad jag rör på mig lite...

Undra hur länge de tränat på det här...

Funderar på om jag ska delta i en novelltävling som IcaKuriren håller i.

Nu hoppas jag att jag kan avsluta kapitlet om dotterns operation och komplikationer.

http://www.youtube.com/watch?v=maPFhlFfJG8

Nu har jag suttit vid datorn heeeeela dagen.

... med min Mac.

Har jag köpt.

Har varit lugn och skön.
Det enda man har gjort att äta och dricka och suttit och jääääst.
Ingen dator var med så uppdateringen har inte varit den bästa..
Folk började prata om min på påtänkta bok och fick en del rejält nyfikna.
Så nu måste jag förbanne mig göra klart den!

Strålande midsommarväder!

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Igår lade sonen fram ett erbjudande.
"Mamma, om jag gör allt här hemma. Diskar, tvättar, vattnar blommorna, handlar och lagar mat för att du ska kunna skriva. Köper du mig en lägenhet då när du blir rik och berömd?"

Hm....
Låt mig tänka...
Ska jag acceptera?

Den släpps den 9/7 och gissa vem som kommer stå först i kö??

Kommit hem igen efter den dagliga trippen för den dagliga dosen.
Fortfarande är det inte bestämt var de sista dagarnas antibiotika ska ges.
Det är sagt nu att hon ska ha den tills den 22:a.
Möjligen måste vi åka till Sachsa (stavas det så?), eller till en annan avdelning på Huddinge.

Sköterskan bytte ställe på kanylen för där dottern haft den tidigare började det göra ont. Den nya medicinen är starkare och det kan göra att man kan få ont i venen där kanylen går in.
Sköterskan stack henne tre gånger utan att lyckas och fick till slut fixa någon annan som kom och gjorde jobbet. Nu sitter den i armen igen, till dotterns förtret för hon vill helst ha den på handleden.
Hon såg ut som en nåldyna efteråt...

Har precis kommit hem från sjukhuset där dottern fått sin dagliga dos av antibiotika.
När vi ska gå talar hon om för mig att sköterskan frågat hur länge hon ska gå på antibiotikan.
Ingen aning, säger hon. Antingen kan det bli till på onsdag eller fram till den 22:a, men vi vet inte.
Jaha, svarar sköterskan, för vi sommarstänger här på torsdag.
Eehhh.... ok...
Jag haffade sköterskan på väg ut och frågade hur vi skulle göra.
Jag kollar det till imorgon, fick jag till svar. Oroa dig inte.
Blink, blink.
Nähä, då gör jag väl inte det..

Igår kom en sköterska in på rummet när dottern skulle få sin klockan fyra-dos av antibiotika med en ny maskin.
Jag: Jaha, har du med dig en apparat. Det står redan en här som brukar användas.
Sköterska: Jo, jag vet. Men nu är det nya bud. Hon ska få en annan sorts antibiotika som är starkare och som bara behöver ges en gång per dygn. Så det innebär att ni får åka hem och sova hemma och komma tillbaka hit till klockan ett imorgon.
Jag: VA???! Igår sa ju läkaren att antibiotikan ska ges tre gånger per dygn i två veckor och att det bara var att ställa in sig på att sova här i två veckor till.
Sköterska: Ja, jag vet. Men eftersom jag inte haft XX tidigare så ville jag gå in i hennes journaler och läsa på lite och då klickade jag på olika ställen för att få reda på allt om hennes kemiska hjärnhinneinflammation och råkade av en händelse hitta ett svar från infektionsläkaren där han ordinerade den här medicinen. Faktum är att hon kunnat få den redan sen i förrgår...
Jag: Oh my god!!! Är det sant?! Så det innebär att hon kunnat fått sova hemma???
Sköterska: Ja....
Jag: Herregud...
Dottern: YES!!!!! Sova i min egen säng!!!! YES!!!

Så är det...
Bitterljuvt.
Skönt att sova hemma och bara behöva vara där en gång om dagen.
Men man kan ju inte hjälpa att undra hur det kommer sig att läkarna inte läser journalerna ordentligt!!!!

Jaha, då var vi hemma igen.
Dottern vaknade i morse med lite huvudvärk, kanske en trea. Efter att ha fått sin dagliga antibiotikakur packade vi ihop lite grejer och drog därifrån. På vägen hem blev hon jättesugen på våfflor så det var bara att stanna på affären och köpa mix.
Nu håller på att fixa sig lite för att gå ner till centrum och träffa några kompisar en liten stund.
Det får hon under stränga förhållningsorder.
Inget flams och trams!
Vid halv fyra åker vi in till sjukhuset igen och efter det ska vi till goda vänner vars son fyller år.
Det var dagen som den ser ut just nu.

Adios!

Har precis kommit tillbaka till sjukhuset från Heron City där dottern och jag kollat på:

Rätt gullig film.
Upplägget är som filmen "En julsaga". Ni vet den om Ebenezer Scrooge som träffar tre spöken och blir tagen till sitt förflutna, nuet och framtid.
Fast det här handlar om hur Colin Mead behandlat och behandlar kvinnor och vad som kommer hända med honom om han fortsätter i samma spår.
Sevärd, men går lika gärna att vänta med att se tills den kommer ut på DVD.
Nu är det en kopp te som gäller.

Vi går mot ljusare tider!
Vi är endast inne på sjukhuset när dottern ska få antibiotika och till natten.
Hon vaknade i morse med en femma i huvudvärk (och blev ifrågasatt av en puckosköterska om hon inte låg på en trea eller fyra!) och fick Alvedon. Nu under resten av dagen har hon varit feberfri och inte haft någon huvudvärk eller kräkningar.
Underläkaren var inne och talade om att odlingarna som gjorts har inte visat något och det har antagligen varit lappen de satt in i huvudet som gett en retning på hjärnhinnorna och skapat vad man kallar för kemisk hjärnhinneinflammation.
Skönt att, förhoppningsvis, nu äntligen fått ett namn på hennes tillstånd!

Nästa vecka är hon medtvingad att fira midsommar i Skåne.
Jag har mutat henne med spabesök och en tripp till Danmark och Köpenhamn.
Nu känner vi oss alla här mycket lugnare och ser ljuset i tunneln!

Jaha, då har dottern varit inlagd på Huddinge sjukhus sen i söndagsnatt.
Hon väckte mig på natten vid halv två med sprängande huvudvärk och feber.
Jag ringde in till både avdelningen på KS och sjukvårdsupplysningen och båda ställena tyckte vi skulle åka in.
Jag ringde ambulans då jag bedömde att hon var i såpass dåligt skick att vi inte skulle åka in med henne själva.
Väl inne på akuten bedömde de att hon skulle läggas in och skickas på magnetröntgen och att det skulle tas ett ryggmärgsprov.
Halv fyra kom vi upp på avdelningen och efter att hon fått morfin rullades hon in på ett undersökningsrum där provet togs.
Dottern var så borta att hon knappt märkte någonting. Hon var superduktig!
Efter det somnade hon som en stock och sov ända till halv två dagen efter.
Vid åtta på morgonen kom läkaren och berättade att hon hade en virusburen hjärninflammation.
Jag blev faktiskt ganska lättad att de hittat något.
De visste inte vilket virus hon hade och bestämde att sätta in ett brett antibiotika intravenöst. Det har hon fått tre gånger per dygn.
Under måndagen och tisdagen har hon mått ganska dåligt med både huvudvärk och illamående.
När det varit som värst har hon fått morfin.
Igårkväll blev hon hastigt sämre. Hon kunde inte ligga ner för det gjorde så ont i huvudet, skakade, fick snabbt feber och och började kräkas. Hon grät för att hon mådde så dåligt,
En läkare kallades upp och hon skickade en remiss för en ny röntgen.
Vid elva, efter att dottern fått morfin, skjutsades hon ner till röntgen.
När vi kom upp igen till avdelningen somnade hon och sov, tack och lov, hela natten.
I morse vaknade hon utan huvuvärk och mådde betydligt bättre!! YYYYIIIPPPIIIEEE!!!
Läkaren kom in vid ronden och berättade att dottern har en vätskeansamling i operationsområdet och som läckt ut.
Alltså inte en hjärninflammation.
Därför ska hon fortfarande behandlas med antibiotika för de klassar det som att det är en infektion.
Nästan hela dagen har hon varit rätt ok, men klockan halv fyra kräktes hon igen...
Efteråt mådde hon mycket bättre. Skumt....
Klockan fyra fick hon antibiotika och efter att ha pratat med läkaren bestämde vi att dottern skulle få komma hem en sväng. Hon behöver i princip inte vara där mer än när hon ska när hon ska få sin medicin. Såvida inget händer såklart och att hon mår skapligt.
Nu sitter hon och tittar på tv och vi åker in om en timme.

Uppdatering kommer när jag får tillfälle att sitta vid datorn.

Jag tycker inte om Gordon Ramsay i Hells Kitchen, men det här programmet ät helt ok faktiskt.
Jag älskar matlagningsprogram och idén med att ha vanligt folk i hans kök och en känd gästkock är faktiskt rätt rolig.
Skulle väldigt gärna vilja besöka någon av hans restauranger för att se om det lever upp till förväntningarna.

Får jag adoptera honom?

Jag är så jävla trött på min vänsterarm.
Jag har inte haft speciellt ont när jag ätit cortison och nu när jag inte har några tabletter kvar kommer värken tillbaka som ett brev på posten.
Jag har suttit och skrivit nu i eftermiddag, men får lägga ned nu eftersom det gör så jävla ont.
Jag får läsa andra författares alster istället för att jobba på mitt eget.

Frustrerande...?
Sådär va...

Vad är skillnaden?
Ingenting, enligt vissa har jag förstått.
Jag kan väl själv tycka att skillnaden är hårfin, men om man diskuterar med sin unge om vad den själv vill och önskar och ungen bedyrar att hon/han verkligen vill göra nåt av sin talang, är det då inte ens föräldrers uppgift att hjäpa till så mycket man kan?
Bakom varje talangfullt barn står självklart en förälder, för skulle talangen leda till något för allmänheten kan inte barnet klara av allt som kommer med på köpet.
Bara för att man som föräldrer gör allt som står i ens makt för att ens barn ska kunna komma dit den vill betyder inte det att man försöker på något sätt leva genom sitt barn.
'Självklart pratar jag om mig själv och dottern.
Hon är en talangfull sångerska och älskar att sjunga.
Hon har försäkrat mig om och om igen att hon verkligen vill försöka göra en karriär av det och jag har försökt hjälpa henne på alla sätt jag kan. Men tydligen tycker folk i vår närhet att det är jag som lever genom henne och att det är min dröm.
Nu är hon snart arton år och jag har mer eller mindre låtit henne ta hand om sin sångkarriär själv. Nu får hon ta hand om kontakterna och se till att saker och ting händer. Det måste hon lära sig om hon vill något med det här. Det duger inte att mamma är med och fixar. Det var ok när hon var femton, men inte nu.

Jag orkar inte hålla på att bry mig om vad människor som inte vet bättre tycker.
Folk får väl tycka vad dom vill.

Idag är det dagen efter operation.
Herregud, nu räcker det med sjukhus, narkos och värktabletter!
Känns som om vi fått vår livstidsdos av det.

Idag går jag som en gammal tant som skitit på sig.
Såren stramar och det ser ut som om jag är gravid i femte månaden.
Jag låg hela dagen igår och i princip bara sov.
Idag blir det lugna gatan och jag tänker inte göra många knop.

Dottern slutade tidigt idag.
Fortfarande huvudvärk... I förrgår och igår hade hon feber :/
Citodonet är slut och får hon mer ont blir det väl Alvedon och Ipren.

VI VILL MÅ BRA NU!!!

Imorgon är det dags att klippa tuberna, (sterilisering) så idag är jag hemma eftersom jag måste vara nära en toa hela dagen.
Jag har tagit medel som ska sätta igång magen, vilket det inte har gjort...
Har inte varit på toa (gud, så himla intressant, eller hur?) på över en vecka och jag känner mig som en gravid flodhäst.
Tänk att en sån sak verkligen kan gå en på nerverna.

Jag har tagit med mig jobbet hem men har inte kommit igång än.
Det har varit en hel del andra grejer som kommit emellan.
Men snart ska jag sätta igång.
Snart.
Alldeles strax.

Har precis haft trädgårdskramar-tanten från kommunen här som varit och tittat på några stora träd som står på allmänningen som är i direkt angränsning till vår tomt. Vi har tre jättestora träd som täpper till takrännorna, skymmer solen och bara skitar ned.
Nu fick vi tillåtelse att ta ner två av tre träd och småträd som står inom fem meter från vår tomt!
Shit vad bra!
Nu kommer vi få sol på altanen mycket längre på kvällen.
Meeeeen....
Vi måste få en påskrift från vår surgranne...
Vi står inte direkt högt i kurs hos honom.

Åh, så bra!

Det känns att jag dragit ner på dosen på cortisonet för då kom tröttheten som ett brev på posten.
Pillerburken är slut och jag hade inget mer att ta ut???
Ringde upp till min doktor och då har växeln semester(?) och jag har inget direktnummer till henne.
Man skulle ju självklart inte prata in på telefonsvararen om man inte skulle avboka en tid, men det gjorde jag iallafall.

Bilen har känts som mitt andra hem idag.
I morse: till jobbet
Efter jobbet: till Gubbängen och fixa naglarna. Hem. Skjutsa dottern till salong för hårförälängning inne i stan. Tillbaka till jobbet. Hem.

Och nu dog jag...

Jaha, då var jag tillbaka från min minisemester.
Det har varit sååååå härligt!
Mindre härligt var det att ställa sig på vågen då den visade ytterligare 2 kilo upp.
Kul att komma ner till Thailand om en månad och upptäcka att inga kläder passar...
Nä, nu är det bara viktväktarmat, gå på helvetes-bandet varje morgon och inga godsaker som gäller.
Astråkigt, men det är det värt.
Varför kan man inte ha ämnesomsättningproblem där man har problem att gå upp???
Vet att de som har så tycker det är jättejobbigt, men jag skulle gärna ha det problemet.

Dottern börjar bli mer och mer rörlig.
Hon har en del huvudvärk faktiskt, men jag hoppas det är övergående innan vi kan se full effekt av operationen.
Ärret har läkt jättefint!
Idag var hon på skolan för första gången på två veckor och hon har inte missat någonting.
Det var väl en mening med att operationen blev uppskjuten en månad.

Nähä, om man kanske skulle skriva lite....