Suburbandreams

Jag åkte hem igår vid halv tolv från Karolinska. Vi kom dit vid sju. Träffade sjuksköterskan som tittade på min övernattningsväska.
Syster: Vi kan inte garantera en övernattning.
Jag med lätt darrande stämma: Men, men... Det blev vi lovade i fredags!
Syster med lätt förvånad min: Eeehhh, jaha... Vi har nämligen ganska fullt här och det kan komma upp patienter akut oxå.
Jag: Ja, jo, det förstår jag.
Syster: Men vem lovade det här?
Jag: En liten, rödlätt syster med glasögon och jättemycket fräknar.
Syster: Mhm, jaha.. Ok, ja det var ju olyckligt. Vi vrukar aldrig lova så för man kan aldrg veta vad som händer.
Jag: Nähä...
Syster som skruvar lite på sig: Jag ska kolla lite och se om vi kan lösa det på något sätt.
Jag lättad: Åh, ja, det skulle ju vara jättebra.

Hon går iväg och kommer tillbaka.
Syster: Vi stuvar om lite och bäddar till er inne i samtalsrummet men det kan bli så att ni kanske får flytta inatt om det kommer upp patienter.
Jag: Åh, tack, tack!! Det går jättebra.

Hur slutade det da?
Jo, vi fick vara i samtalsrummet i två timmar, sedan kom andra patienter som skulle ha det rummet. Dotterns säng rullades in på en sal och min säng ut i dagrummet.
Det kändes ju sådär och efter diskussion fram och tillbaka bestämde vi att jag skulle åka hem för att få sova ordentligt och orka idag.
Det var ju en som var glad igår när jag åkte hem iallafall.
Fick ett mess när jag satt i bilen om att hon kommit in på ett oskyddat nätverk och kunde surfa på nätet.
Nu har jag ätit frukost, väckt den sämre hälften och så är vi på väg in snart.
Operationen är kvart över elva så sänd varma tankar åt Solna-hållet då.