Suburbandreams

...man toksugen på

när man har gått upp fem kilo och känner sig som en padda????
Varför kan man inte bli sugen på morötter eller selleri eller nåt?

..kommer att vara på Akademibokhandeln på Götgatan mellan 18 och 19 ikväll för att prata om sin bok.
Undra om man ska åka dit och lyssna?
Det var bl.a det rådet min lärare Lena gav mig på kursen.
Lyssna på andra författare och få höra hur de upplever skrivandet, hur de lägger upp arbetet m.m
Men då måste man ju själv ställa frågor.
Tänk om man gör bort sig och börjar stamma eller nåt.
Alla blickar på en..
Handsvetten börjar rinna bara jag tänker på det.

Magdalena "Magda" Sandström.

Älskad dotter och syster.

Du fattas oss alla.

1991-06-11 - 2008-08-15

   Fast jag vid det här laget måste ha läst inskriptionen säkert ett hundratals gånger känns det lika overkligt varje gång. Bilden av dig, liggandes under mina fötter i en förmultnad kista, går inte att frammana.

  Jag drar fingrarna över den kalla lilla granitdelfinen som ser ut som om den simmar i en våg uppe på din gravsten. Den blickar leende ner mot marken. Vi ville ha någon som vakade över din grav och delfinen hade varit ett naturligt val eftersom det var ditt favoritdjur.

   Hur kunde det här hända? Vad hade jag gjort för fel? Vad kunde jag ha gjort för att förhindra det som skett? Terapeuten säger att jag aldrig hade kunnat stoppa dig. Beslutet var redan taget och inget fick stå i vägen. För ett år sedan talade du om för mig att du inte skulle uppleva din Artonsdag. Jag avfärdade det som struntprat. Du var nog bara lite tonårsdeprimerad. Gick inte alla igenom det någon gång i livet?

Hur många gånger har jag inte ångrat mina tankar? Om jag bara sökt hjälp lite tidigare...

På ett ögonblick sattes hela livet på paus. När nu ett år har gått känns det som om jag fortfarande står med fingret på play-knappen och tvekar inför att trycka till. Hur ska jag kunna unna mig lyxen att känna glädje igen när du ligger här ensam i din grav? Så fort jag kommer på mig själv med att skratta visar skulden sitt fula ansikte och höjer ett varnande finger.

   - Aja baja! Hur vågar du? Du är faktiskt en av anledningarna till att din vackra, underbara dotter ligger fem meter under jorden!

Jag visste att det tisslats och tasslats på byn.

   - Stackars flicka. Tänk att hennes mamma inte ansträngde sig mer att skaffa hjälp i tid!

Det är nog fler än en som ifrågasätter min rätt till moderskapet. De har antagligen rätt. Jag har mina egna tvivel. Din pappa har fått ta det största ansvaret för din lillebror.

Jag har inte orkat eller vågat ta ansvar för en annan människa sedan du tog beslutet att inte tillhöra vår familj mer. När jag tittar på din lillebrors änglaansikte vill jag inget hellre än att ta honom i min famn och tyst säga att allt kommer att bli bra. Jag kan bara inte förmå mig till att göra det. Tänk om jag förstör honom också?

   Jag skäms när jag tänker på vad du utsatt den stackars tågföraren för. Hur kunde du vara så egoistisk?! Det är tur att jag aldrig träffat honom och vet hur han ser ut. Det skulle vara alldeles för svårt att möta hans blick. Man kanske borde ha skickat en bukett blommor och bett om ursäkt å dina vägnar?

Men vad skulle det ha gjort för nytta? Vad skulle jag ha åstadkommit med det? Ingenting. Jag skulle ändå fått stå ensam kvar med skammen och skulden.

Du var mitt allt. Min sol, mitt ljus och när du är borta har du dömt mig till att leva ett liv i evigt mörker.

Jag hoppas att jag en dag kommer kunna förlåta dig.

Inte nu, men en dag.

Tufft ämne att skriva om...
Kommentarer TACK!

Inatt har det varit hemskt!
Jag somnade på rotmos klockan tio men vaknade runt två med en sån värk i ben och höfter så jag trodde de skulle ramla av.
Upp, kissa, dricka vatten, ner och rökte en cigg under fläkten och gick sedan och lade mig igen.
Vred och vände på mig.
Fram och tillbaka utan att hitta en bra ställning.
Den sämre hälften började snarka.
Puttade på honom så han lade sig på sidan.
Fortsatte att snarka.
SUCK!
Tog då till slut täcke och kudde och gick in i gästrummet och lade mig.
Vred och vände på mig.
Till slut, och jag kan tippa på att klockan hunnit bli tre vid det här laget, måste jag ha somnat för nästa gång jag vaknade var att mobilen ringde tjugo över fem.
Huvudet kändes som om det var inlindat i bomull.

De e nice...

...är det här de enda två inläggen som kommer göras idag.
Inte vara ledsen...
Ibland blir det bara så.
Jag kommer inte ha tid att sitta här eftersom jag och dottern ska till Fryshuset strax och sedan ska jag på tjejmiddag ikväll...
Såja, såja...
Det kommer ordna sig.

Stora pojkars leksaker.

Hur kan det komma sig att chafförer till långsamt gående fordon ABSOLUT måste ge sig ut på vägarna mitt i värsta morgonrusningen??? Ger mig f*n på att de sitter och tar en fika på jobbet och när klockan slår åtta säger de:
  - Nähä, vad säger ni? Ska vi ge oss ut på vägarna och jävlas lite med folk?  
Man är ju redan irriterad för att man är tvungen att åka till jobbet. Ungarna har bråkat på morgonen och inte velat äta upp frukosten eller gå till skolan.
Köerna ringlar sig längre och längre bakom deras traktorer och det är ju inte att hoppas på att de skulle kunna lägga sig liiiite till höger så man har en chans att köra om. NÄRÅ!
Har man riktig otur kan det hända att man stöter på en traktor som har en bajstank på släp. Efter stund luktar det så vansinnigt illa i bilen att man bara vill luta sig ut genom fönstret och kräkas.

Näe, hur vore det med lite bättre planering?
Efter mina tider?
BTW, jag är på väg till jobbet vid kvart i åtta.
Så nu vet ni.

Vad har det pågått för hemligheter bakom den här dörren..?

Jag vänder upp ansiktet mot solen. Strålarnas varma fingertoppar smeker kinderna och lämnar rosiga spår efter sig. Det var längesedan jag upplevde en njutning som just i det här ögonblicket. Med ögonen fortfarande slutna trevar jag efter kaffekoppen. Jag vet inte om det beror på stämningen eller värmen från solen, men kaffet smakar överraskande intensivt och fylligt. Vårens olika dofter hänger tydligt i luften och blandas med det skarpa fågelkvittret från trädtopparna.
Tänk att det redan har passerat två år sedan vårt samtal. Två år av outhärdlig sorg och ilska.
Återigen, som så många gånger tidigare, spelas samtalet upp för mitt inre.
   - Jag vill skiljas.
Orden svävar i luften. Vad är det du säger? Jag förstår inte.
Informationen verkar ha fastnat i öronen och färdas inte vidare upp till hjärnan. En besk smak sprider sig i munnen. Jag skulle behöva ett glas vatten.
   - Va? lyckas jag till slut pressa fram.
   - Snälla, sluta. Du hörde vad jag sa.
   - Sluta? Vad är det jag ska sluta med?
Du tittar sorgset på mig och skakar på huvudet.
   - Gör inte det här svårare än vad det redan är.
Jag lutar mig fram över köksbordet och greppar hårt din hand.
   - Men du kan inte mena allvar? Vi kan inte skilja oss! Andra gör det, men inte vi!
Mina händer har börjat skaka och rösten darrar.
   - Det här funkar inte längre, det vet du lika bra som jag, svarar du lugnt.
Du skakar av dig min hand och reser dig sakta från köksbordet. Det verkar inte finnas något mer att säga. Det sista jag ser är din ryggtavla när du målmedvetet går ut från köket.
  - Jag älskar dig, säger jag tyst.
Sekunderna senare slår ytterdörren igen och tystnaden sänker sig. Min blick är dimmig och det enda som hörs är knäppet när tårarna landar på bordet. De ofattbara orden svävar fortfarande kvar i luften tillsammans med den beska smaken i munnen.
En hel vecka hade det tagit innan orden sjunkit in och jag verkligen förstått dess innebörd. Jag hade inte kunnat tro att livet som skild kunde bli så ensamt. Vännerna slutade höra av sig. När jag såg dem på stan vände de snabbt bort blicken och låtsades att de inte såg mig. Ett tag kändes det som om jag aldrig skulle kunna resa mig igen.
Men här sitter jag nu. Lite kantstött men en aning starkare. När jag idag tänker på dig väller inte de allra svartaste känslorna fram. Det finns stunder då jag till och med kan känna tacksamhet. Tacksamhet för våra vackra barn och för den fina tid vi trots allt fick tillsammans.
Vi hade i alltför många år gjort varandra illa och jag har kommit att inse att du var den modigaste av oss två.
Modig, för att du vågade ta steget och ge oss friheten som vi båda förtjänade.


Novellen hade några småfel som är rättade och den blev godkänd. Min lärare tyckte den vad bra och med en varierad ordbehandling och detaljrikedom.

Kommentarer uppskattas!!!

Håller du med om att pengar inte köper lycka? Jag gör det inte.
Visst, det ger inte en djup och innerlig lycka, men man kan inte förneka att det ger ett lugn om en trygg framtid. Ett ekonomiskt oberoende är nog vad de flesta önskar.

Det är skönt att veta att man inte behöva bekymra sig för om kylen eller tvättmaskinen går sönder. Det är skönt att veta att man kan åka på semester med barnen varje år och inte behöva ha ångest för att de måste gå hemma hela sommarlovet medan kompisarna åker bort.

Men bortsett från det då?

Ett riktigt skrattanfall är lycka. Ni vet, ett sånt skratt som gör att varje muskel i ansiktet ömmar och hela kroppen pirrar och bubblar. Halsmusklerna drar ihop sig i kramp och man är helt slut efteråt. Jag är helt övertygad att ordspråket "Ett gott skratt förlänger livet" är sant. Sura och griniga människor lever helt säkert inte lika länge som glada människor som skrattar gärna och ofta.

God mat! Här finns oxå några bra visdomsord.
Italienare som bosatt sig i Sverige brukar säga: " I Sverige äter man för att kunna jobba. I Italien jobbar man för att kunna äta."

Eller vad sägs om: "Vägen till en mans hjärta går genom magen."

Är det inte härligt att få spendera en kväll med goda vänner över en god middag och ett glas av ditt favoritvin? Eller läsk, eller vatten? Whatever du gillar.

Det finns så mycket man skulle kunna räkna upp, men jag tror att det som ger lycka i livet är gratis.

Det är de små sakerna som man tar för givet som gör livet.

Det låter klyschigt, men det ligger en viss sanning i det.

Min son och man tycker att lycka är att få gå och bajsa när man är riktigt bajsnödig.

Allt är ju relativt!

Någon som är intresserad av att bli intervjuad om lycka?
Jag söker någon eller några som kan tala om för mig hur de definierar lycka.

Lycka för mig:
Hälsa
Min familj
Uppskattning när man gjort något bra
Armbågar som inte gör ont
Ärliga och omtänksamma vänner
Ett par nya skor
Grillat med ett gott rött vin
Människor som uppskattar ens sällskap
En sjukt bra golfrunda
När jag skrivit något riktigt bra

Finns säkert massor med fler saker...
Kommer du på nåt?

Helgen har varit ganska lugn. Hur lugn den nu kan vara med 5 barn och 9 vuxna... Vardagsrummet såg ut som ett bombnedslag när alla gått. Det märks att man har kommit ifrån det här med småbarn och hur mycket de rör till.. Men jag älskar dom!!
Familjen höll sams under middagen, skönt. Inga större missöden. Lite småtjafs som vanligt, men jag blir duktigare och duktigare på att ignorera när de sätter igång.
I fredags var vi på middag hos goda vänner. Som alltid är det helt otroligt god mat och MYCKET av allt! Man vaggade därifrån pga. all mat.
Idag har vi blivit bjudna ut till Mörkö där vänner föräldrar har landställe. Det är osäkert om vi ska sova kvar eller åka hem. Jag skulle gärna vilja ta ett glas vin till maten och det tror jag den sämre hälften oxå skulle vilja. Vi får väl se hur det blir.
I eftermiddag har jag för första gången provat på mitt Wii-Fit. Det var faktiskt riktigt jobbigt och kul! Hlet plötsligt hade två timmar flygit förbi!
Jag gjorde Yoga, styrkeövningar, sprang och gjorde hula-hula.
Riktigt roligt!

Ställde om klockan tre gånger i morse. Det är samma sak varje vår när man ställt fram klockan en timme. Ljuset och värmen borde göra mig piggare, men det är tvärtom.

Dottern har fått ny layout på sin hemsida. Tycker den blev otroligt snygg!
Kolla på: www.stephanieb.se
Bra jobbat och tack för hjälpen, Micke!!!
Jag skrattade när jag såg att han lagt till en bloggfunktion. Det är absolut inte hennes grej och hon kommer nog säga när hon ser den: "Mäh, jag vet inte vad jag skriva! Fan, vad jobbigt!"

Jag och den sämre hälften blev bjudna, sådär helt appropå, på middag hos goda vänner.
Underbart gott med ett glas rött, grillad kyckling och hemlagad potatissallad.
Tack!!
Det är vad jag kallar för vardagslyx och livskvalitet!

Nu sitter man i soffan och pöser. Sonen ligger i soffan med flickvän och kollar på film, dottern är på väg hem från jobbet, sämre hälften ligger på övervåningen och glor på hockey och jag...?
Försöker blogga...

Då var det dags...
Kom hem och hittade det här i posten:

*GULP*
Kuvertet öppnades med skälvande händer och blandade känslor.
Den 20/4 skrivs dottern in och den 21/4 är det bokat för hennes Chiarioperation.
Det ska bli otroligt skönt när det är över och förhoppningsvis kommer ett helt nytt liv öppnas för henne när hon är på benen igen.
Meeen, det är jävligt obehagligt att veta var de ska in och karva någonstans.
Här är en bra sida med bild på hur det ser ut efter operation.

Vad är det för mossig person som påstår att tv-spel fördummar människor?
Arbeta med stresshantering, konfliktlösning, problemlösning, koordination och koncentration är snarare en utveckling än fördumning.
MER TV-SPEL ÅT FOLKET!!

Alltid när de första vårdagarna kommer känner man hopp, glädje och förväntan. En förväntan om en varm och solig sommar, ljusa kvällar, brundbrända ben, ett glas vin vid grillen. Listan kan göras hur lång som helst.
Verkligheten är lite annan när det första rosa skimret lagt sig.
Det som framträder är ens orakade, bleka ben, förra sommarens kläder som helt plötsligt krympt minst en storlek, skitig veranda som är full att höstens multande löv...

Det är lite spretit bland inläggen ikväll märker jag... Har skrivit om flera olika saker.
Men jag sitter och tittar på kort jag har i datorn och då hittade jag det här:



Här är vårt hus i Thailand...
Shit vad jag längtar dit!