Kvällstext

Vem var det som sa att det är svårt att leva?
Måste det vara självupplevt för att man ska ha rätt att säga så eller kan man bara för att man känner för det peka finger åt världen och konstatera att den suger?
Livet är svårt och ska vara det oxå.
Vem vill trippa igenom livet utan att få vara med om hissnande lycka och bottenlös sorg?
Det finns inget svart utan vitt.
Inget surt utan salt.
Inget mörker utan ljus.
Inget ont utan gott.
Motsatserna kompletterar och förstärker varandra.
Det gäller bara att kasta av sig skygglapparna och våga se.
Både sig själv och andra.
Det bor ett ensamt barn inom oss alla. Som vill bli älskad och kramad. Som vill bli omstoppad på kvällen och få en puss i pannan. Som vill bli struken på kinden och få höra att allt kommer ordna sig.
Men barnet är ändå ett barn. Som inte alltid beter sig som man ska ska. Som behöver bli tillsagd och sedan förlåten när den gjort fel.
Som kanske, när den verkligen klivit över gränsen, få utegångs- och godisförbud.
Jag älskar mina barn.
Både inom och utanför mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0